The Clandestine Imitator
Annie Eliasson
8. –10. April 2022
“though betrayed, love lives and grows with the pain, sleepless anguish are eating away at the limbs of this poor creature until they wither, the skin becomes meagre and dry, and out into the air the bodily fluids vanishes, soon she has but her voice and her bones. bones turning to stone, they said, but her voice she held onto.”
Ovidius, Metamorfoser , Bok 3
I romerska och grekiska myter berättas om nymfen Echo där hennes öde illustreras som stadier av kroppsliga försvinnanden och förvandlingar. I Ovidius Metamorfoser tynar del efter del av Echos kropp bort av sorg över hennes obesvarade kärlek till Narcissus, tills bara hennes röst återstår, och enda sättet att kommunicera med honom är att upprepa det sista ord han säger. I Longus verk Daphnis och Chloe berättas hur guden Pan, i vrede över att Echo avvisar honom, låter göra hedarna på fälten galna så de sliter sönder hennes kropp och sprider kroppsdelarna över jorden. Men fragmenten av Echos kropp låter sig inte tystas utan fortsätter sjunga under marken som ett vittnesmål om sitt öde.
I Judith Greenbergs text, The Echo of Trauma and the Trauma of Echo, kopplas Echos öde till traumatiska narrativ; som inte följer en kronologisk ordning utan tvångsmässigt återvänder och upprepar samma fras, samma minne, om och om igen. Ekot från henne vittnar om behovet av att upprepa och sjunga ut t.o.m. när kroppen verkar lösas upp och försvinna. Att berätta trots att ens berättelse är osammanhängande och vända isolationen till dialog.
Skulpturerna är skapade i samarbete med Johannes Ekdahl Du Rietz och är programmerade med unika rörelsemönster och ljud, där varje enskild skulptur rör sig genom att spela och andas i en loop om 20 minuter.
fotografi: Lena Bergendahl